"When the world pushes you down to your knees, you're in the perfect position to pray"

Det är med tårar i ögonen som jag skriver detta inlägg.

Jag tittade precis klart på en dokumentär om fattiga barn, (och äldre människor) som levde i fattiga länder, allra mest i afrika. De har absolut INGENTING att äta. Deras dagar går ut på att vakna & sova, sova&vakna. Ingenting annat. & Här sitter vi, omgiven av allt vi behöver. För nån vecka sen fick jag en tankeställare i skolan, jag äter nästan ingenting i skolan (jag har mina skäl) & ändå tar jag mat på tallriken som jag sedan slänger. En dag när jag följde denna rutin stannade jag upp. Jag frågade mig själv varför jag slängde min mat. Jag fattade inte ens själv varför jag gjorde det. Jag fick en bild på massa fattiga barn i mitt huvud som skulle kunna göra allt för de rester jag precis hade slängt. & Sen dess har jag aldrig slängt mat. Ni kanske tycker att jag låter psykiskt sjuk som skriver om just detta men jag kan garantera er att jag är fullt normal alhamdulilah. Inshallah när jag blir äldre ska jag GARANTERAT hitta ett sätt att underlätta människors liv inshallah, det är mitt högsta mål. Det finns så mycket vi människor kan göra, fast som vi vägrar göra. Hjälpa är ett av det. Folk som är rika är ju inte lyckliga. Det är ju tvärtom. De som är fattiga verkar så oerhört lyckligare. Om man frågar nån rik om den är lycklig svarar den nästan alltid Nej, eftersom den alltid vill ha något pga att den har pengar till att göra vadsomhelst. Frågar du däremot en fattig om den är lycklig kan den svara Ja, eftersom han inte har nåt att sträva emot. Varför? Jag har även en högsta dröm att bygga en moské. Mashallah. Jag skulle kunna göra allt för att få den drömmen i uppfyllelse. Jag har lovat Gud & mig själv, att om jag blir rik, är det FÖRSTA jag skulle göra att bygga upp en moské. Åh.